93 år och trött

Idag har jag suttit hos min morfar och skissat på ett personporträtt till uppföljaren till "Resan till Kungens rike". För jag vill göra en uppföljare. Jag har den ganska färdig i huvudet. Men några personporträtt måste jag göra innan jag börjar skriva. Och jag har inte tänkt börja på boken förrän efter sommarlovet.

Det går bra att få något gjort hos morfar. Jag brukar ju inte vilja ha sällskap när jag ritar och skriver, som jag skrev häromdagen. Men med morfar går det bra. Han är så trött och sover en massa. Men han tycker om att ha mig där så att han slipper vara ensam. När morfar vaknar pratar vi lite. Sen när jag ser att han ser sömnig ut så skissar jag en stund... Morfar var faktiskt lite piggare än vanligt idag. Det var roligt att träffa honom. Jag frågade vad han tänker på på dagarna. Han tänker inte så mycket sa han. Mest på att han är så gammal. Ja, 93 år, det är mycket. Det är inte konstigt att han är trött efter alla år han har levt. Han föddes 1919. Det är nästan hundra år sedan. Nittonhundratalet är förr i tiden enligt barnen. Och morfar var med om nästan hela nittonhundratalet. Det känns konstigt att han är så gammal sa han. Livet gick fort. Jag berättade vad CS Lewis skrev i sista Narnia-boken: att det här livet (men där var det ju livet i Narnia) bara är som omslaget på boken. Det är bara början. Det stora äventyret kommer sedan. Morfar tyckte att det lät fint sa han. : )

Morfar busade med mig när jag var liten. Då var han stark. Han höll mig upp och ner i benen och sopade mormors golv med mitt hår. Det var väldigt roligt, kommer jag ihåg.

Och personporträttet.
Hur gick det med det?
Jodå, jag är ganska
nöjd. Nu har jag bestämt
ungefär hur huvud-
personen ska se ut,
hur hon ska vara och
vad för packning hon
ska ha med sig. För
hon ska också göra en
resa. Jag visar bara
en bit av skissen här.
Allt vill jag inte avslöja
ännu! (Och förresten,
det kan mycket
väl hända att den här
tjejen ändrar utseende
så fort jag börjar skriva...)