En lampa som lyser bakom kläderna i garderoben

I förra inlägget skrev jag att jag ibland har känt mig väldigt liten på sistone,
och det gör inget för det är helt okej att vara liten. 

Det har varit många tankar i sommar. Jag har velat gömma mig. 

Det är ju så det är att vara författare – man får gömma sig i en vrå och vara själv och skriva. 

Eller?!

Jag trodde att det var så, och det var det också medan jag skrev min första bok. Men sedan upptäckte jag att det är precis tvärtom. När man är författare måste man synas. Man måste marknadsföra sina böcker. Man måste tala om att böckerna finns så att de som letar efter den här sortens böcker hittar dem. Under förra hösten kände jag ett behov av att stanna upp och komma i fatt lite, för det hade rullat på så snabbt med böckerna så att glädjen med bokjobbet försvann. Därför har jag hållit ett lugnare tempo ända tills nu, och så har jag tänkt sätta igång nu i höst igen. 

Förut tyckte jag att det var svårt att tänka klart när jag stod framför folk för att prata. Det var en orsak till att jag ville skriva, för jag tänker bättre när jag skriver. Nu när jag har fått många chanser att träna på att tala till folk, tycker jag nästan lika bra om det som att skriva. Men emellanåt kan jag känna mig utlämnad. Det är så många som kan tycka saker om mig. 

Och då får jag lust att gå och gömma mig igen. 

I juni var vi (jag och min familj) på Nyhem. Där sjöng vi ofta en sång som blev en bön i mitt hjärta: 

"För den här världens skull, brinn som en eld i mig." 

Det är inte för min egen skull som jag behöver Guds kraft inom mig, det är för den här världens skull. Här är sången:

Idag lyssnade jag på Bibeln. (Jag brukar lyssna på Bibeln medan jag gör saker här hemma. Jag tycker att det är lättare att koncentrera mig när jag lyssnar än när jag läser. Här kan du lyssna. Men jag lyssnar i en väldigt bra Bibel-app som heter YouVersion. Där kan man t ex få Dagens vers och hitta olika bra Bibelläsningsplaner.) Då var det en vers som liksom lyste till och jag kände att jag ville stanna upp och tänka på den. Den handlade om ljus: 

"Ingen tänder ett ljus och ställer det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att de som kommer in ser skenet." (Lukas 11:33)

Det här är absolut ingen ny vers för mig. Sedan jag var riktigt liten har jag sjungit sången "Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart – Jag sätter det ej under skäppan, nej, det ska få lysa klart..."

Men idag såg jag något som jag inte har sett innan. Här har jag gått och sjungit "För den här världens skull, brinn som en eld i mig", och samtidigt ville jag gömma mig. Men Jesus själv sa att ingen tänder ett ljus och gömmer undan det. 

När jag nu vill att Gud ska brinna som en eld i mig så får jag helt enkelt gå med på att synas lite grand ibland. 

Jag kan ju inte tvinga Honom att gömma sitt ljus bakom kläderna i garderoben.